”Då kommer jag faktiskt bli väldigt arg snart mamma”

Det finns endel saker som man helt enkelt inte får dalta med. För daltar man så blir det inte av. Kort och gott.

Tidigare i våras var vi hos tandläkaren med Angelina. Första besöket och storasyster var med och gjorde allt till en barnlek (bokstavligt talat, haha). Men vi fick då också klart för oss att Angelina ser ut som hon gör pga av nappen.

Nu tänker ni, vadå ser ut? Hon ser väl inte särskilt märklig ut och nej absolut inte. Men hon har ett glapp på överläppen som gör att hon inte naturligt stänger munnen när hon är avslappnad.

Vi trodde alltså att hon var född sån och i och med att vi älskar henne oavsett så har vi inte tidigare brytt oss om det.

Men tandläkaren var väldigt tydlig med att hon inte alls ser ut så egentligen utan att det är den stora kraft i hennes sittande som påverkat bettet. Fan då tänkte vi. Det här med att sluta med napp kändes inte alls lockande. Hon har mest haft den när hon myst, sovit eller bara åkt bil/vagn och sånt.

Tandläkaren sa att om man slutar innan tre års ålder så brukar det med tiden återgå av sig självt och jag tror att det var där och då jag tänkte ”ah men 2,5 då, tills dess får de va”. Vet du varför? För att man orkar inte ibland helt enkelt. Vår vårtermin har varit hysterisk. Ett hysteriskt barn på det hade mycket möjligt kunnat vara droppen som fått bägaren att rinna över och så vidare.

Vi har fortfarande hysteriskt mycket. Men under de senaste veckorna har vi då och då påpekat att hon borde sluta med nappen i en dialog med henne. Nej, det har hon inte velat såklart. Och nej, det har därför inte vi orkat ta tag i heller.

I dag när Isabel och Angelina leker så ropar Isabel på mig ”mamma, lina ska sluta med nappen idag”. Jaha kontrar jag och frågar Angelina om hon ska det… ”Ja, jag är stor tjej fick jag som svar” och jag på två röda svarade ”Åh va bra! Samla ihop alla så lämnar vi dom till djurbebisarna”.

Jag vet inte om jag ens själv trodde att vi skulle slutföra det idag. Men både Isabel och Angelina var så taggade och helt plötsligt stod vi i skogen och hade hängt upp alla napparna i samma träd som Isabel lämnade sina nappar i. Shit tänkte jag när vi gick därifrån, det där gick ju lite för lätt.

Men det är exakt sådana saker som man inte får dalta med. Man måste köra på. Man måste bestämma sig och hålla fast sig vid beslutet. Och det gjorde jag. Jag mutade med glass och dagen gick.

Det blev kväll och mormor kom och allt var frid och fröjd. Allt var väldigt bra faktiskt tills vi lagt oss ner, jag sagt ”godnatt tjejer, jag älskar er” som jag alltid gjort och Angelina vänder sig om och säger ”men min napp mamma”…

Faaaaan kände jag. Det som hade varit så harmoniskt tog där en brutal vändning och från att ha slutat med napp frivilligt låg Angelina där och vägrade sova utan sin napp. Hon var arg, hon var ledsen, hon var besviken och hon var hoppfull om att jag hela tiden skulle vända mig om och ta fram en ny napp till henne.

Jag vet inte hur många gånger jag sa meningen ”jag har ingen napp Angelina, vi har slutat med napp” under kvällens nattning. Stackars barn. Jag försökte med allt. Fick smart argument tillbaka om att hon faktiskt sagt att hon ville spara en nappis och att om jag inte ger henne nappen snart så skulle hon minsann bli riktigt arg, det kände hon.

Älskade älskade Linis har slutat med napp idag. Hon somnade tillslut, närmare 22 tiden faktiskt och jag är inte riktigt säker på vad som kommer ske om hon vaknar inatt och inte får någon napp. Men vi daltar inte med våra barn, vi kör. Och nu kör vi jävlar så det ryker. I värsta fall så är hon förbannad de kommande två veckorna. För det är väl va dom säger, två veckor sen har man brutit en vana.

Fan. Nu kör vi.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *